Skogskojor

Hur många är inte historierna om slitet i skogen förr i tiden, när arbetet skedde manuellt med yxa och såg och virket kördes ner på sjöarna i ådalen med hästar. Då var vilan i kojan på kvällen ett välbehövligt avbrott

För bara 50 år sedan fanns många kojor kvar i skogarna. I dag är resterna ofta mycket svåra att upptäcka, trots att man vet nästan exakt var kojan stod.
(Permans kojan, Övertjärn)

Den stora kojbyggarepoken  har varit från omkring 1860 till 1950

(Kojplats väster om Övertjärn)

 Enklast att hitta är resterna efter spisen
(Permans kojan, Övertjärn)

Här kan man tydligt se resterna efter den kallmurade spisen. Kallmurning betyder att man lade stenarna på varandra utan att sammanfoga dom med murbruk. Det ställde stora krav på att muren ändå blev tät, så att inte elden fick fäste i väggar och tak. Den här muren är byggd mot ett stort stenblock och det kunde lagra värmen i många timmar
(Koja väster om Övertjärn)

Ibland förstärker lite snö kojans konturer
(Koja söder om Stockholmsmyren)


 

Kojorna var i huvudsak av två typer, dels som den här, som var timrad på marken, dels den sk. stybbkojan, som var nergrävd och där man skottat upp jord mot kojväggarna (se föregående bild)
(Koja vid Grössjöbäcken)

Hittills har Nästes och Täljes bybor lokaliserat och märkt ut på kartor, ett trettiotal kojor. Troligen har det funnits minst det dubbla. I huvudsak  är kojorna byggda minst 5 km från byarna

Resterna av en stall
(Vid Grössjöbäcken)

Har man riktig tur, så står hela byggnaden kvar.
(Helmerssons stall vid Övertjärn)

Stallen vid Övertjärnen hade plats för en häst
(Helmerssons stall vid Övertjärn)

Då, precis som nu var man tvungen att underhålla vägarna. Den här kojan användes av vattenkörarna. Man underhöll basvägen bl.a. genom att vattna den, för att den skulle hålla, och att kälkarna skulle glida lätt.
(Vattkörarkojan, vid Täljeån, norr om Mellantjärnsbodarna